Du behöver bestämma dig för ur vems synvinkel historien berättas.
Var står berättaren i förhållande till de andra personerna och till händelserna i historien?
Är berättaren en osynlig åskådare som återger fakta, som en journalist?
Är berättaren en allvetande som kan avslöja personernas tankar och känslor under händelsernas gång?
Är det en av personerna i historien som berättar?
Om du väljer ett objektivt perspektiv så innebär det att du hela tiden håller dig utanför personerna.
Du skriver då som en journalist som berättar en historia.
Läsaren får enbart veta fakta och inte personernas tankar och känslor (för det kan ju inte en journalist känna till).
Berättaren vet inte heller vad de oroar sig för, vilka önskningar eller planer de har eller vad de vill.
Inget i berättelsen visar något som berör personernas inre liv och vi kommer inte in i personernas huvuden.
Att hålla detta perspektiv är svårt. Här måste berättaren lita till läsarens fantasi till hundra procent.
Allt blir en berättelse om vad som sker vilket innebär att det är svårt att känna närhet med personerna. Läsaren blir bara en åskådare.
Med ett allvetande perspektiv är berättaren en slags gud.
Berättaren vet, ser, känner allt och kliver in i olika personers tankar.
Om du väljer ett allvetande perspektiv blir ditt viktigaste redskap din röst.
Den allvetande blir som en historieberättare men till skillnad från med den objektive skapas en känsla för historien bakom personerna samtidigt som läsaren får ta del av vad de tänker.
Oftast avslöjas mycket på några få sidor då den allvetande inte begränsas av tid och plats i en enskild scen på samma sätt som om allt skulle återges genom en av personernas synvinkel.
Om du väljer romanpersonernas perspektiv väljer du att berätta historien ur en eller flera personers perspektiv, personer som aktivt deltar i scenen.
Här är det viktigt att tänka på att man enbart kan berätta det som den person man valt ut kan se, veta, tänka eller känna i de scener där hen är med.
Här kan du välja en enda persons perspektiv eller flera olika personers perspektiv.
Första person innebär att det är huvudpersonen, jag, som berättar.
Här stannar vi kvar i jag-perspektivet genom hela berättelsen.
Berättaren befinner sig inne i huvudpersonens huvud och berättar därifrån sin historia för läsaren.
Det gör att läsaren får möjlighet att identifiera sig med ”jaget”.
Att läsaren får befinna sig i huvudet på jaget ger en närhetskänsla och trovärdighet till berättelsen.
Jaget kan förklara sina motiv och gärningar för läsaren och därmed blir berättelsen trovärdig.
Problemet med jag-perspektivet är att jagpersonen hela tiden måste finnas på plats i scenen.
Dessutom kan läsaren bara se, höra och veta det som berättaren ser, hör och vet.
Tänk dock på att om du inte skriver en biografi så måste du ge ”jaget” en egen röst, en egen personlighet, ett eget tonfall.
Tredje person innebär att du berättar historien sedd genom en annan persons ögon – hans eller hennes.
Du skriver om personen.
Du kryper inte innanför skinnet eller går i hens skor.
Fördelen är att du låter läsaren bli nära bekant med en av personerna.
Du kan återge hens erfarenheter och motiv.
Återigen uppstår problemet att hen måste finnas med i varje scen även om rollen inte alltid är så viktig.
Hen måste framstå tydligt för att läsaren ska kunna känna något för och identifiera sig med personen.
Nu kan det ju upplevas som begränsande att enbart använda en persons perspektiv.
Du har då möjlighet att berätta ur olika personers perspektiv, med skiftande första person.
Det innebär att scener eller kapitel berättas av olika personer.
En del av händelserna kan till och med vara desamma men ses ur olika personers ögon och perspektiv.
Det viktiga är då att varje person måste skilja sig markant från den föregående så inte läsaren blandar ihop personerna och perspektiven.
Varje gång "jag" dyker upp måste det vara konsekvent med hur jag använts tidigare i berättelsen.
Varje jagperson måste ha sitt eget tonfall, sin egen stil, sin egen jargong etc och förmåga att väcka känslor hos läsaren.
Skiftande tredje person innebär att du berättar historien i tredje person, med utgångpunkt från flera olika personer.
Även här skiftar du perspektivet i samband med scenbyte, kapitelbyte etc.
Detta innebär att du kan visa dina läsare vad alla håller på med och vad alla tänker.
Du kan bygga spänning genom att vara i en persons perspektiv och sedan i nästa scen byta till en annans perspektiv
vilket gör att spänningen och förväntan ökar hos läsaren.
Tänk bara på att varje gång du hittar på ett nytt perspektiv så måste du skapa en ny röst och ett nytt tonfall.
Dessutom måste du planera hur du ska driva handlingen framåt och hålla uppe spänningen eftersom det finns en risk att tempot dras ner.
Du måste bestämma i förväg i vems perspektiv vi befinner oss i varje scen.
Att använda skiftande tredje person innebär en stor frihet i ditt berättande men det är viktigt att läsaren förstår
i vems perspektiv man befinner sig utan att personen namnges.
Berättaren som observatör innebär att berättelsen skrivs i ett första personsperspektiv men att denne första person är mindre betydelsefull i berättelsen.
Ofta befinner sig denne person utanför själva handlingen.
Hon kan finnas i utkanten men bestämmer inte i vilken riktning handlingen skall gå och hon påverkar den aldrig på något väsentligt sätt.
Det hon vet känner hon till eftersom någon berättat det eller hon själv har bevittnat det som hänt.
Vilket perspektiv ska du då välja?
Fundera över vilken av dina personer som skulle kunna berätta historien på bästa sätt.
Om det finns en stark huvudperson så väljer du att berätta historien ur hens perspektiv.
Om det finns fler starka och viktiga personer kan det fungera bättre att återge historien ur flera personers perspektiv.
Om så är fallet så börjar du varje ny scen med att bestämma vem som har perspektivet.
Om du har mycket att säga om bokens ämne, intrig, platser och personer
samt om du har en stark berättarröst kanske du bör välja den allvetandes perspektiv.
berättarperspektiv perspektiv objektiv första person tredje person allvetande